Smink och vardag

Saknaden efter dansen är så galen så jag vet inte riktigt vad jag sak göra. Jag älskar det. Jag lever i dansen. De gånger jag har stått på scen och verkligen kännt att jag har gjort bra ifrån mig har jag älskat livet, varit lycklig och mått bra i flera dagen efteråt!
Jag ville så mycket med dansen, jag ville ha huvudroll i förestälningarna, jag ville göra en felfri dubbelpirruett...
Men det kommer ett ögonblick då du inte riktigt vet om alla uppoffringarna är värt det? Nu kanske ni tänker, ja men det är väl bara att byta grupp eller dansskola, men det är inte så lätt. Det är som att typ vara otrogen. Jag kan helt enkelt inte.
Jag gillar läget. Jag dansar i smyg, varje gång jag hör musik dansar jag i huvudet. Vilket är anledningen till att jag inte lyssnar på musik längre... Jag levde inte för dansen, men jag saknar den som fan iaf.